En liten glimt

... av vad jag gjort senaste veckan.

Dagens förändring..

Existerar inte. Är bara trött! Sitter i bilen och väntar på mannen och författar detta på ett väldigt modernt sätt i phonen. Vill ut i solen och springa. Eller bara vila. I solen. Ledig i morgon. Dax att strukturera upp tentans olika beståndsdelar ( graviditet, förlossning och eftervård...) och rita färgglada teckningar som beskriver allt så jag minns bättre. Minns något i allafall.

Ätit vårens första glass i solskenet på lunchen. Det var värt lite illamående och diarré. Kanske för mycket information, men det är ju sant! och speglar hur mycket jag ville ha den där glassen just då. Lix.

Nä, Dax att dra på sig tajtsen och springa upp och ner för en lång backe och glömma tentan för en timme eller två.

Anknytning och föräldraskapets psykologi...

har vi talat om i dag. Mycket intressant, som vanligt. Trodde dock inte att jag skulle ha så mycket att fundera kring när det gäller mig själv där då jag inte har några barn. Men, jag har ju varit barn...hm, och inte haft en heeelt okomplicerad uppväxt. Inte så traumatisk heller, men.. Så jag fick ju naturligtvis en hel del att tänka på, igen, precis som om jag inte har nog att tänka på nu med tentan en vecka bort som jag tyvär inte alls har under kontroll än. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle börja gråta under lektionen när saker och ting poppade upp som man inte direkt går och tänker på dagligen eller tror ska ha påverkat en så mycket. Man var ju så liten, då. Men den otroligt duktiga barnpsykologen svepte in oss i sina historier och sanningar och tillslut stod man där blottad inför sig själv. Kan detta vara något som påverkar mig än idag utan att jag vet om det. Shit, vad hände! Ska man behöva psykolog själv under den här tiden för att ta hand om allt som poppar upp? Nä...

Bättre att tapetsera om köket.

Den största förändringen hittills

Så, förutom att jag drömmer mycket och konstigt, upplever jag att de existentiella frågorna, som ständigt pockar på min uppmärksamhet, är den största förändringen hittills. Inte för att jag inte tänkte på sådant innan, tvärtom. Men nu är det på ett annat sätt och vad som är viktigt här i livet ställs på sin spets flera gånger per dag. Är det att skaffa barn och familj, hitta sig själv (låtsas kräks) eller rädda världen. Vad ÄR meningen med livet? Jag har tyvärr inte kommit på svaret, än. 

Och det här med att skaffa barn. Det har nästan tagit över hela min tankevärld. Helt ofrivilligt men kanske ganska självklart då jag varje dag sitter och studerar hur barn blir till och hur det påverkar föräldrarna mm. Jag diskuterar detta även högt och lågt med alla, och framförallt sambon, som får höra det mesta, dock inte alltid i sammanhängande och förståliga tankebanor. Familjebildandet är en fråga som väcks hos alla gissar jag med jämna mellanrum. Men jag har alltid varit inne på att det inte kommer att ske. Möjligtvis har jag tänkt att jag, när jag är ute och räddar världen, skulle adoptera någon/några som behöver mig. Men att planera att skaffa barn med en partner... Det har aldrig varit aktuellt. Jag har aldrig haft den möjligheten att tillåta mig tänka i de banorna. Men nu får jag alltså via föreläsningar och litteratur, svart på vitt, att det är svårt att bli gravid! även om man är frisk och ung och, hm, jag är inget av det. Även mitt arvsanlag är inte det bästa när det gäller fertiliteten. Så helt plötsligt hör jag klockan och den ringer öronbedövande att det är nu eller aldrig. Och jag som inte vet vad jag vill.. eller kan... eller vad mannen vill och kan. Och de bilder som spelas upp framför mig när det gäller familjebildande är ju både underbara och fruktansvärt, fruktansvärt skrämmande.

Jaja, nu har jag inte tid ändå. Skolan går först (för det är ju så roligt och intressant). Men det är fascinerande hur dessa tankar helt plötsligt uppkom och i sådan kraftig styrka. Jag skyller på skolan.

Således skriver jag detta...

För tänk om jag glömmer bort hur jag var innan, hemska tanke, eller inte inser att jag blivit en annan... Men om jag tänker till, tänker efter, så blir man väl alltid en annan med tiden och med lärdom.

Tänk om jag efter 1,5 år helt plötsligt blir en sådan där, ni vet, som man aldrig någonsin kunde tänka sig att man skulle bli. Typ... mammig. Förtydligas bör då att bli mammig för mig innebär ju just att bli/bete mig som en barnmorska då jag faktiskt går i min mors fotspår. Jag är bara lite äldre än henne, andra förutsättningar och färre barn (0) när jag väljer att ta denna väg och förvånade inte bara mig själv utan även alla i min omgivning genom att börja den.

Jag är inte en av dom som redan som barn ville bli barnmorska, det var nog det sista jag ville bli. Förutom kassörska på konsum och ja, det har jag ju också jobbat som.
 Jag, jag skulle ju bli konstnär, keramiker eller fotograf. Men med tid och lärdom ni vet. Man förändras. Staflit står fortfarande uppstaplat, väggarna (hårddisken!) fylls av foton och drömmen om keramikverkstan, den dör nog aldrig. Men det där jäkla behovet av att kunna göra mer nytta, göra gott, hjälpa, det är lite starkare än viljan att uttrycka mig genom konst.

Jag försökte markera att jag minsann inte är likadan som min mor en dag i januari när huvudet var tungt och humöret var lågt. Jag ville visa på att jag gick in i detta med andra glasögon, andra visioner. Men inte ens där hade jag rätt. -Handlade inte ditt specialarbete om sexologi? frågade grannen min mor försiktigt när jag påtalade att jag var mer inriktad på detta än på själva förlösandet.
 Så lite man vet och förstår om hur man hamnat där man är...

 Så spännande det ska bli att se vad dom menar med att jag inte kommer vara densamme om 1,5 år. Eller ja, 1,33 år. Undra vem jag är då?

Jag borde börjat tidigare

När jag första dagen på barnmorskeutbildningen först fick höra att något skulle hända med mig under denna utbildning, att jag inte skulle bli den samme igen, så borde jag direkt börjat skriva ner dom förändringar som jag upptäckte dag för dag. Jag tänkte på det. Men jag gjorde det inte.

Nu har jag ju märkt av att mina tankar och känslor hela tiden är fokuserade på "kvinnans psykologiska och fysiologiska förändringar" och "fostrets/barnets utveckling". Jag filosoferar om hur liv uppkommer, meningen med livet, döden osv samtidigt som mitt eget liv hela tiden anknyts till det vi läser om.

Även mina vanor har förändrats. Jag har börjat lyssna på P1 i tid och otid för musik stör mig!! ( jag som ständigt har musik i öronen) och jag har ett ökat sug av att lära mig allt, gärna samtidigt, så jag kan förstå det här med livet. TED föreläsningar spelas samtidigt som jag pluggar... Att jag sover konstant nu kanske inte är så konstigt trots allt.

Men det som idag fick mig att fatta pennan (tangentbordet) är mina drömmar. Jag drömmer så konstigt och ofta. I natt födde min sambo en groda. Jag var barnmorska och detta var min första förlossning. Allt gick bra men när grodan var ute och jag ville lägga den på hans bröst för att få ammas så ville min sambo inte detta. Trots att jag förklarade alla fördelar med amning och att nästan alla kan fysiologiskt amma (förutom 3 %) och att även om det inte går att amma så är det så viktigt för barnet/grodan att få hud mot hud kontakt och att det även hade god påverkan på honom med oxytocin frisläpp, det så kallade lugn och ro hormonet. Min sambo ville inte lyssna på detta och blev arg, det var ju bara en groda och gick in på sitt kontor och satte sig vid datorn. Jag blev så ledsen över att jag trots den lyckade förlossningen inte lyckades med eftervården och tog den lilla grodan som nu hade fått en lite mössa och filt. Gråtandes klädde jag av den och la den nakna grodan mot min bröstkorg och bredde ut dess armar så att den om möjligt i allafall skulle kunna få gå igenom de olika stadierna inför amningen.

Jag vaknade upp och skällde lite på mannen som yrvaket låg bredvid mig. Grodan var ju ändå hans eget kött och blod.